Har inte skrivit på ett tag nu ... Har haft en del att fundera på och att psykiskt jobba med. Jag har känt att om jag ska kunna uppfylla det löfte jag gav Uno för måånga år sen, så började det dra ihop sig till bevis :o( Jag lovade honom att aldrig någonsin ha honom kvar för att jag vill och jag kommer sakna honom .. När han inte orkar längre måste han få somna in på det mest humana, lugna och smärfria sätt som finns. Hur vet man när det är dags har jag undrat, kommer man ångra sig ? Vart och hur ska det ske etc. Har sedan i våras tänkt tankarna ett antal gånger att det börjar bli dags... Väntat, funderat, iaktagit mestadels i tysnad men några nära runt mig visste vad jag tänkte och undrade . Sen tog jag beslutet slutgiltigt för några veckor sedan och JA jag visste att det var dags, att det var rätt. Jag kollade runt, läste mm men visste även där vart jag ville ta honom - Kolmården. Lååång väntetid - ända tills 18 november *suck* tänk om något händer innan ? Jag hinner ta tag i detta senare ... ska jag ha någon ny ? Många tankar fortfarande snurrade i huvudet samtidigt som man ska hålla masken, jobba på som vanligt både med vanliga jobbet och med djuren & folk runt sig. Har haft denna kille i 10 år, vi känner varandra utan och innan. I torsdags ringde Kolmården - de hade fått ett återbud och undrade om jag vill ha tiden ( de lovade att tänka på mig om de fick återbud ) och ja så blev det bestämt att idag blev dagen D. Helt plötsligt hade jag några dagar på mig istället för 2 månader att göra allt, fundera på allt, meddela alla som står honom nära etc Detta skulle ju kunna vara NOG jobbigt ! Men det som gör ännu ondare är att jag haft en kille till som jag lovat samma sak - som stod mig oerhört nära också - som också litade på att jag tar "rätt beslut i rätt tid" - Malling. Även om jag inte haft honom på långa väga lika länge betydde han oerhört mycket, var en vän - arbetskollega. Här ställdes jag också inför det faktum att hans förra ägare är väldigt delaktig i honom fortfarande, hälsar på ofta och älskar denna kille. Nu hade jag bara några få dagar att berätta allt för Johanna och varför. Som tur är är Johanna precis som mig - hästarnas välmående först - sen får vi andra gråta och sakna och fundera...
Jag har som sagt varit övertygad om att mitt beslut hela tiden varit rätt, utan tvekan! Men när jag i lördags tog den sista ridturen med de båda så var det en konstig känsla - så sorgblandad glädje :o) Hur beskriver man det ? Sorg över saknaden som kommer, över tomheten men samtidigt glädje över vår tid tillsammans, att de får sluta sina dagar när de mår förhållandevis bra, de är glada, fina i hull och glansiga i pälsen - de går fortfarande på bete med sina kompisar. För att känslan under ridturen bara förstärkte mitt beslut och att det var rätt det som komma skulle. De var båda till åren, stela och Malling har levt ett hårt liv på travbanorna.
Idag vad det dags - kl 2 var tiden satt till - vid Kolmården ( jag, Danne och Patrik åkte ). Oerhört väl mottagna blev vi och hästarna. Lugnt och metodiskt gick allt. Omtanke om båda hästarna så de inte skulle märka eller se.
Vad jag såg idag ( jaa Johanna - jag var med och jag tittade hela tiden ), var oerhört lugna, trygga hästar som fick medicin så de i princip sov - sedan hann de aldrig ens ana vad som skulle hända innan det var över. Båda fick ett lika bra avslut. Stort tack till Stefan & Torsten på Kolmården samt såklart Danne & Patrik för er hjälp när jag inte orkade hålla i mer.
Nu efter att ha varit med och försäkrat mig om att det skulle gå precis så lugnt och bra som de sagt så kan jag inte känna annat än ett lugn, en frid i hjärtat att de inte kommer behöva lida. Går dock inte att bortse från den ENORMA saknaden 10 år tillsammans i ur & skur, i vått & torrt ger.
Uno & Malling kommer alltid finnas i våra minnen.
//Helena